En vas formad som en tvist
På borden i en ny restaurang i Helsingfors stod sommaren 1937 ett glasföremål utan en enda rak kant. Allt annat på borden var vanligt – tallrikar, bestick, vattenglas med raka sidor och en botten man kunde ställa ner utan att tänka på det. Och så detta ena föremål, lågt och brett, med en kant som vek sig in och ut som något fångat mitt i en rörelse.
Folk skrev om det. Det gör de fortfarande, nittio år senare.
🏭 En tävling, en arbetstitel och ett par byxor
Vasen började ta form året innan, 1936, när glasbruket Karhula-Iittala utlyste en designtävling för en ny glasserie. Alvar Aalto deltog – Aino, hans fru och designpartner, nämns ofta vid hans sida – med en uppsättning fria former, grovt tecknade på färgad kartong och skisspapper. Bidraget hade en arbetstitel på svenska: Eskimoerindens skinnbuxa – eskimåkvinnans skinnbyxor.
Det är inte det namn någon använder i dag. Den vann ändå.
🌊 Ett namn som redan fanns i hans efternamn
Här kommer detaljen som gör berättelsen svår att återge rakt av: aalto är ett vanligt finskt ord, och ett gammalt. Det betyder våg – den sort som vinden eller en ström reser på öppet vatten. Det var Alvar Aaltos eget efternamn långt innan det blev en vas.
En formgivare som heter Våg lämnar in ett bidrag med vikta, vattenlika kurvor, och föremålet ser ut precis som hans namn redan säger. Det är antingen en mycket bra historia eller en mycket bekväm, och det är värt att stanna upp vid skillnaden en stund innan man bestämmer sig för vilken.
🗺️ Sjön som alla nämner, och källan som inte gör det
Söker man på den här vasen hittar man nästan överallt samma påstående: att Aalto formade den efter konturen av en finsk sjö, eller efter landets sjöar i allmänhet – ett landskap av sjöar och strandlinjer, uthällt i glas.
Det är en bra historia. Den kan till och med stämma på något privat, odokumenterat vis – en formgivares egen berättelse om varifrån en idé kom är inte alltid något som skrivs ner i stunden. Men det är inte den historia som underlaget stöder. Alvar Aalto-stiftelsens egen beskrivning av vasen, på både engelska och finska, tar upp tävlingen 1936, arbetstiteln och restaurangen som vasen senare fick sitt namn efter – och säger ingenting alls om sjöar, eller om vad själva arbetstiteln var tänkt att betyda.
Den andra tystnaden fylls i av andra källor, och de är inte överens med varandra. Arbetstiteln Eskimoerindens skinnbuxa betyder helt enkelt eskimåkvinnans skinnbyxor. Vissa finska källor som citerar den för ändå vasens veck till en samisk kvinnas traditionella dräkt – ett annat folk, från en annan del av kartan, utan att något skäl till bytet anges.
Två olika förklaringar till formen, och en tredje oenighet gömd inuti den ena. Bara själva arbetstiteln, översatt men inte tolkad, finns med i handlingarna.
🍽️ Hur den fick det namn man faktiskt använder
Ingen kallar den i dag Eskimoerindens skinnbuxa. Namnet som fastnade kom från annat håll. När familjen Aalto formgav inredningen till en ny restaurang i Helsingfors, Savoy, som öppnade i juni 1937, ställdes den här glasserien på borden – och sedan dess har vasen kallats Savoyvasen. Samma år reste en variant av serien till Finlands paviljong på världsutställningen i Paris, där en form utan raka linjer stack ut av just det skäl man kan tänka sig.
Restaurangen finns kvar. Den restaurerades 2020 tillsammans med Alvar Aalto-stiftelsen, matsalen skyddas av Helsingfors stadsmuseum, och vasen står på de borden i dag, ungefär där den ställdes ner 1937.
💧 En form som sprang ifrån sin egen förklaring
Nittio år senare har föremålet tydligt vunnit, oavsett vad ursprunget visar sig vara. Det tillverkas i dag i flera färger och storlekar, fortfarande vikt på samma sätt, fortfarande sålt under namnet Savoy till människor som för det mesta aldrig hört talas om någon designtävling eller en arbetstitel på svenska. De flesta av dem säger, när de ombeds förklara formen, att den ser ut som en sjö. De har inte fel att se det så – en våg och en sjöstrand är inte så olika saker att ha i tankarna, och Finland har gott om båda. Det är bara inte, såvitt handlingarna visar, där formen kom ifrån.
Ett vågformat efternamn, ett tävlingsbidrag uppkallat efter någon annans byxor, och en sjö som dyker upp i varje återberättelse utom den ursprungliga. Alla tre förklaringarna cirkulerar fortfarande. Ingen av dem upphäver de andra.
Själva Savoyvasen har vi inte. Men Aino Aaltos eget glas – den räfflade, vågmönstrade serien som vann ett pris samma år som Savoyvasen tävlade, fortfarande tillverkad av Iittala, fortfarande under hennes namn – finns på våra hyllor i Linen, en av de nyare färgerna som Iittala har lagt till i hennes sortiment.
P.S. – Helsingfors, sent i oktober. Klockorna ställdes tillbaka till vintertid i söndags, och den extra timmen av mörker på eftermiddagen märks inom en dag eller två. Ruska, den korta höstfärgen i träden, är för det mesta över nu – utanför finns nakna grenar och lågt grått ljus, sådant som får ett upplyst restaurangfönster att se varmare ut än det förmodligen är. Bra väder, om inte annat, för att sitta stilla och titta på ett glasföremål längre än det förtjänar.


